idahqvist

Det där med att sluta gymnasiet, börja plugga högskola eller söka jobb, flytta, byta rutiner, vanor och vänner. Jag pratade med mamma om det för ett par dar sedan då det slog mig hur jobbigt allt det här är. Allt förändras när man tar studenten. Helt plötsligt växer man upp och ska vara vuxen, ta beslut och planera framtiden. Innan tänkte jag inte längre än fram till studenten, det var liksom mitt slutgiltiga mål. Att få springa ut och känna den där lyckan att ha klarat mig igenom 9 år av grundskola för att fortsätta med 3 års gymnasie. Sommaren var bara en ren viloperiod där jag gjorde exakt vad jag kände för. Nu har det helt plötsligt slagit mig som en hård örfil - alla har gått vidare. Antingen börjat på universitet/högskola i en annan stad, hittat arbeten de trivs med och som tar upp största delen av dygnet, flyttat till ett annat land för att plugga/jobba, eller ska strax flytta till en annan kontinent för att roa sig. Jag däremot: har visserligen hittat ett till jobb, som vikarie. Men det är det jobbigaste jag varit med om, inte alls som jag förväntade mig. Jag är på nya skolor och dagis varje dag, har inte en fast arbetsplats eller arbetskollegor jag kan lära känna. För dessa skolor och dagis är jag bara en vikarie i mängden. Jag hjälper till då det behövs, och att komma ihåg mitt namn under några timmar är inte alltid det lättaste för ordinarie personal. Absolut kan jag tänka mig att detta är en grym erfarenhet för framtiden, att få träna på "första dagen på jobbet" - varje dag. Men just nu är det så sjukt slitigt i min livssituation. Jag träffar inte mina klasskompisar varje dag som jag har gjort de senaste 12 åren, mina närmsta vänner har flyttat långt bort, och de vänner jag har kvar här har fullt upp med sitt eget. Allt räddas en smula av att jag har världens bästa pojkvän. Det är i alla fall en person som jag träffar regelbundet, vill höra hur min dag har varit, och som jag kan skratta tillsammans med. Och idag har vi varit tillsammans i 5 månader.