OTUREN HAR VÄNT!

 

Eller det hoppas jag, ett steg i rätt riktning i alla fall. Jag har nämligen på anställning som ekonomi/vd-assistent på heltid. Jag är så glad att jag har fått en tjänst på ett och samma ställe, istället för att åka runt mellan olika platser dag till dag som jag gjort under hösten som vikarie. Det har varit en sjukt slitig höst. Mycket lärorik, jag kommer ha med mig den här erfarenheten resten av livet, men jag kände under december att jag var klar med vikarierandet för tillfället.
Det tråkiga med mitt nya jobb är dock att jag inte kommer kunna jobba kvar på LH. Men det känns så himla bra och tryggt att ha en sådan chef som Hanna. Hon är verkligen grym. Hon peppade mig att ta jobbet när jag tvekade genom dessa kloka ord: "Jag tycker du ska ta tjänsten ifall det känns bra, och när vi kan anställa dig här hos oss kan du ta ett nytt beslut. Och det värsta som kan hända är att du säger upp dig om du inte trivs och då är du ju inte i en sämre position är nu, eller hur? Du kan bara bli en erfarenhet rikare." - Ja tackade ja till jobbet direkt när jag läste detta. Och att dessutom veta att jag får ringa till dem ifall jag har några frågor, som kanske är sådär "pinsamma" att fråga på en helt ny arbetsplats där man ska bevisa att de valt rätt person till jobbet, är så skönt att veta.

 

Jag är i och med detta övertygad om att min vår kommer bli bra; nytt jobb, resor att se fram emot, vänner som kommit hem till sverige igen, stenhård träning inför slutspörten i division 2 &vätternrundan, och världens bästa kille. Jag har förövrigt Anthon att tacka att jag klarade mig igenom hösten så bra som jag gjorde. Det slog mig igår. Det har varit en rätt jobbig höst med jobb, vänner och innebandy. Hade det inte varit för min kille hade jag nog tagit tröttheten och irritationen ett steg längre och blivit rätt nedstämd. Men att han alltid har funnits där, lyssnat på hur min dag har varit, hållt om mig hela nätterna och inkluderat mig i sina dejter med hans bästa vänner - har fått mig att känna mig uppskattad. Vilken känsla det är att ha en sådan bra vän och samtidigt få fjärilar i magen varje gång jag ser på honom.

Lite ändringar från första versionen av min "året som gått"-lista. Här kommer min slutgiltiga version 8 dagar senare. Imorgon är det nyårsafton!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Massor.

Hur har ditt 2013 varit?
Ett av mina bästa år hittills. Började året med att träffa Anthon på nyårsafton. Har varit i Kanada, tagit studenten, haft ett sommarlov med resor & festligheter, och börjat jobba & spara egna pengar. Det har helt klart varit ett år fullt med roliga och fantastiska händelser. Sen finns det även självklart jobbiga saker och känslor man har fått försöka hantera. I höstas kom verkligheten ikapp mig, jag hade inte längre en skola eller klass att gå tillbaka till. Många vänner flyttade i samma veva utomlands och verkade veta precis vad de ville göra här näst - men inte jag. Har känts som att jag blivit lite ensam kvar då även vänner hemma i sverige har gått vidare med sina liv och inte hör av sig i samma utsträckning heller.
Så sammanfattningsvis kan jag väl säga att året har varit grymt bra med inslag av nya utmaningar i form av att hitta mig själv och vad jag vill göra och prioritera här näst.

Hur har du förändrats som person?

• I och med mitt jobb som vikarie, där jag ibland besöker nya skolor och dagis varje dag, har jag blivit mycket mer framåt i nya situationer. Jobbet kräver att man med en gång tar kommandot och har pondus.

• På ett sätt har jag har blivit mer självständig. Jag känner mig redo att flytta hemifrån och starta mitt eget liv. Jag gissar att det beror på att jag har träffat Anthon och att båda bor hemma. Det är rätt jobbigt att inte ha ett ställe där man kan vara helt ensamma ibland.
  På ett annat sätt har jag blivit mindre självständig och mer sårbar. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Tidigare har jag varit väldigt tillfreds med mig själv (vilket jag fortfarande är) och tyckt att singellivet är det bästa som finns. Jag har tyckt att det är konstigt hur tjejer kan "jaga" kärleken och vara helt besatt av att hitta en kille. Det i sin tur har gjort att jag har "stängt av alla känslor" och endast viljat köra mitt eget race. Jag vet att Anthon fick jobba hårt för att ta sig igenom mitt skal. Men jag är så glad att han stod ut med mig, för tillslut föll jag pladask för honom. Han är min bästa vän och kärlek.

Tror du att år 2014 kommer blir bättre?
Det är mitt eget ansvar att göra mitt liv så bra och intressant jag bara kan. För tillfället har jag inte så mycket inplanerat för 2014, så jag har alla möjligheter att utforma nästa år precis som jag vill!

Blev du kär i år?
När jag ställde denna fråga i förra årets inlägg skrattade jag för mig själv. Jag visste inte då, att jag precis hade träffat min man. Vi har idag varit tillsammans i 7 månader och 25 dagar. Och ja, jag är fortfarande så himla kär.

Vilket datum från 2013 kommer du aldrig glömma?

• 5 maj, då jag och Anthon blev tillsammans!

• 7 maj, tog jag körkort!

• 11 juni, då jag tog studenten!

Vad är din största framgång 2013?

• Jag vann div 3 med Väsby IBK och spelar nu i div 2!

• Tog studenten med 24 MVG:n och 7 VG:n, dvs. ett snitt på 18,7. Och därutöver meritpoäng.

Bästa köpet?
Kroatienresan med Anthon och skinnväskan från Turkiet.

Vad spenderade du mest pengar på?
De flesta pengar jag har spenderat de senaste månaderna har gått till mellanmål och mat. Småutgifter alltså. Även mycket pengar inför studenten och på resor!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mycket gjorde mig glad. Största lyckorusen var när vi åkte heliskiing i Whistler och när jag tog studenten. Jag var jätte glad när jag åkte iväg med hela tjocka släkten på kryssning och fick spendera massor av tid med min fina farmor och farfar. Jag blev glad när jag äntligen fick en kompleterande anställning till mina 25% på LH, på bemanningsföretaget Lärarförmedlarna. Jag har varit glad när det har varit härlig stämning hemma utan små tjafs som ligger och gnager. Jag är glad varje gång han håller om mig, då känner jag mig så himla trygg och lycklig.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2013?

• Wake me up av Avicii är garanterat årets och framförallt sommarens härligaste låt.

• Mumford & sons hade slagit igenom i Kanada och spelades överallt.

• A little party never killed nobody (all we got), var låten som spelades på mitt utspring.

Vem har du umgåtts med mest?
Anthon

Bästa minnet från 2013?
Som jag nämnt så många gånger redan: Kanada, studenten, medelhavskryssning, Kroatien.

Hur många kysste du?
Anthon

Är det något du saknar år 2013 och vill ha 2014?
Kanske lite mer lugn och ro. Och tid för att vara sådär jätte spontan och dra på en jordenruntresa eller något. Båda är nog svåra att uppfylla, jag är en busy woman.

Vad önskar du att du gjort mer?
Vet faktiskt inte

Vad önskar du att du gjort mindre?
Bråkat om sådana onödiga och helt oväsentliga saker med min familj. Men det är svårt, vi är så otroligt lika (speciellt jag och mamma).

Favoritprogram på tv?
Kollar endast på play-kanalerna, mest halv åtta hos mig och så vidare. Den enda serien jag följt är Bron.

Största musikaliska upptäckten?
I år vet jag nog inget häpnadsväckande. Hittat ytterligare ett par sing-and-songwriters som är helt i min musiksmak.

Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Nja.. eller, jag visste ju att vi skulle till Whistler med pappa, som blev en födelsedagspresent. Det var världens bästa, men inte direkt så att jag hade gått och önskat mig det. Av mamma önskade jag mig en Marc Jacobs klocka som jag fick i kombinerad födelsedags- och studentpresent.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Oj, jag var tvungen att kolla tillbaka i kalendern vilken veckodag min födelsedag ens var, kom verkligen inte ihåg. Det var en måndag i år. Firade den inte speciellt mycket. Fick tårta och present på morgonen av familjen och var på innebandyträning på kvällen. Nada mas.

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Om jag hade vunnit ett par miljoner och kunnat köpa en lägenhet. Nej men inte direkt. Eller jo, om jag inte hade behövt bli sjuk och åka in på akuten såklart. Men sånt händer och det gick ju bra tillslut!

Vad fick dig att må bra?
Att jag hade så mycket att se fram emot, det räddade nog mig i all stess på vårterminen. Och min pojkvän.

Vem saknade du?
Hösten har varit ett helvete rent ut sagt. Många vänner har flyttat och börjat plugga. Ibland känns det som att jag inte har en enda vän kvar, och det tjatet har Anthon fått stå ut mycket med. Så självklart har jag saknat alla mina vänner. Speciellt Cecilia.

De bästa nya människorna du träffade?
Jag har nog inte lärt känna så jätte många nya personer i år, i jämförelse med andra år i alla fall. Men självklart är det järngänget från Vallentuna i sådana fall.

Vad vill du säga till dig själv inför 2014:
Se till att förverkliga drömmar du drömt om i så många år. Res runt i världen, bli skidlärare eller plugga utomlands. Det kanske känns svårt att lämna trygga Stockholm - men att läsa högskola i en annan stad skulle få dig att växa så mycket som människa. Prioritera de personer som du vet bryr sig om dig och alltid kommer finnas kvar i ditt liv. Fundera även på hur mycket energi det är värt att lägga på dem som i ärlighetens namn inte bryr sig speciellt mycket alls. Precis som farmor sa till dig, ta vara på Anthon för han gör dig lycklig. Och se för fa-an till att klara vätternrundan med pappa!

Det där med att sluta gymnasiet, börja plugga högskola eller söka jobb, flytta, byta rutiner, vanor och vänner. Jag pratade med mamma om det för ett par dar sedan då det slog mig hur jobbigt allt det här är. Allt förändras när man tar studenten. Helt plötsligt växer man upp och ska vara vuxen, ta beslut och planera framtiden. Innan tänkte jag inte längre än fram till studenten, det var liksom mitt slutgiltiga mål. Att få springa ut och känna den där lyckan att ha klarat mig igenom 9 år av grundskola för att fortsätta med 3 års gymnasie. Sommaren var bara en ren viloperiod där jag gjorde exakt vad jag kände för. Nu har det helt plötsligt slagit mig som en hård örfil - alla har gått vidare. Antingen börjat på universitet/högskola i en annan stad, hittat arbeten de trivs med och som tar upp största delen av dygnet, flyttat till ett annat land för att plugga/jobba, eller ska strax flytta till en annan kontinent för att roa sig. Jag däremot: har visserligen hittat ett till jobb, som vikarie. Men det är det jobbigaste jag varit med om, inte alls som jag förväntade mig. Jag är på nya skolor och dagis varje dag, har inte en fast arbetsplats eller arbetskollegor jag kan lära känna. För dessa skolor och dagis är jag bara en vikarie i mängden. Jag hjälper till då det behövs, och att komma ihåg mitt namn under några timmar är inte alltid det lättaste för ordinarie personal. Absolut kan jag tänka mig att detta är en grym erfarenhet för framtiden, att få träna på "första dagen på jobbet" - varje dag. Men just nu är det så sjukt slitigt i min livssituation. Jag träffar inte mina klasskompisar varje dag som jag har gjort de senaste 12 åren, mina närmsta vänner har flyttat långt bort, och de vänner jag har kvar här har fullt upp med sitt eget. Allt räddas en smula av att jag har världens bästa pojkvän. Det är i alla fall en person som jag träffar regelbundet, vill höra hur min dag har varit, och som jag kan skratta tillsammans med. Och idag har vi varit tillsammans i 5 månader.

 

Sommaren har bara sprungit iväg. Bästa sommaren i mitt liv.

 

Den 11 juni tog jag studenten. Sådan lycka, glädje och längtan det var inför denna dag. Jag försökte njuta av varenda sekund - från champagnefrukosten, båtturen med skolan, sekunderna innan utspringet, utspringet, mottagningen med vänner och familj, till slutskivan. Men det gick så fort och plötsligt var allt över. Jag längtar tillbaka. jag skulle göra allt för att få göra om den dagen ännu en gång. Det var allt jag hade drömt om att studenten skulle vara. Men bättre.

Midsommar firades ännu ett år på Nibbla med vänner och pojkvänner,
med sol och bad, med musik och alkohol. Det var bra och mysigt - och så himla värt.

 

Sedan var det dags för medelhavskryssning med släkten. Det var en speciell upplevelse. Vi åkte med MSC Divina, den största kryssningen av alla båtar som la till vid kajerna. Det var suiter, sol, fria drinkar och nya destinationer varje dag. Italien, Grekland, Turkiet, Kroatien och sedan tillbaka till Venedig och Italien.

 

Det var även en sommar där pappa gick och fyllde 50 år. Detta firades på Gyllene Uttern i Gränna med släkten. Dagen bestod av att åka ner till Gränna, äta lunch, åka tillbaka ifrån Gränna och lämna pappa&Annelie på skavsta (mot Barcelona) och Victor&Alice i Stockholm, plocka upp Anthon och åka ner förbi Gränna ännu en gång, för att tillsist sent på natten anlända till hans landställe i Skåne. Där blev det en mysig weekend.

 

På tur var ännu en resa. Den här gången i 11 dagar till Kroatien och Supetar med Anthon. Det var en sån fin resa. Vi solade och badade, besökte andra ställen och öar, åt glass, kramades, drack drinkar och gjorde precis vad vi kände för. Jag vill tillbaka för vi hade det så himla himla bra. Aldrig har jag kunnat spendera så lång tid med någon i sträck utan att tröttna på personen till slut. Jag blev istället bara mer kär.

 

Nu är verkligheten ikapp mig och jag har börjat söka hundratusen jobb inför hösten. Innebandyn har dragit igång. Vänner har avskedsfester då de ska flytta till nya platser över hela världen. Det kommer bli så ensamt utan dem.

 

Bilder från sommaren kommer en annan gång.

Det är slutspurten i skolan inför studenten. Det är prov, inlämningar, hemtentor, presentationer, tal och nationella prov. Det är stressigt och alldeles för mycket att göra. Jag har ont i magen av oro, blivit förkyld av all stress och har grov ångest. MEN det är vår, sol och jag är kär. Det är ju himla bra i alla fall.

Nu var det ett tag sen, men det har sina förklaringar.

 

Någon vecka efter att vi kom hem från Kanada åkte jag på feber och ett par dagar senare svullnade mina ögon upp. Jag gick till husläkaren som trodde det var körtelfeber och tog därmed ett blodprov. Dagen efter var jag påväg till skolan för att göra mitt spanskaprov, febern var nämligen inte allt för hög, när mamma ringde. Jag skulle tydligen in till akuten för jag hade värsta blodbristen, och jag fattade verkligen noll. Jag mådde ju inte dåligt, förutom febern då. Pappa följde med till ST:Görans där dom tog fler prover. Blodvärdet visade på 83 (vid 80 får man blod). Blev inlagd mellan torsdag-måndag, tog prover varje dag och fick järndropp.

 

Läkarna vet inte varför jag hade så låga värden, eftersom jag inte visade symtom på något annat. Febern trodde dom var en sak för sig. Dom var väl i alla fall eniga om att jag antagligen haft så låga värden väldigt länge och att kroppen hade "vant" sig vid det. Jag kan dock tycka att det är väldigt läskigt, eftersom jag verkligen inte kände av något konstigt alls. Jag hade ju lika gärna kunnat fortsätta tappa blod och helt plötsligt trilla ihop utan att känna av något.

 

I dagsläget har jag fått ännu en påfyllning med järn, var och tog prover i onsdags och på tisdag ska jag till sjukhuset för att få veta svaren och prata med läkarna om vad felet kan vara. Jag ligger otroligt mycket efter i skolan, så mycket att jag inte tror att jag kommer kunna ta igen allt innan studenten. Dessutom har jag missat massa roliga skivor mm när jag var sjuk. Ikväll ska jag på min första skiva för året, det är Amanda m.fl. som har Filmtema på Pure.

 

På tisdag har vi vår skiva på Fou med temat James Bond. JAG ÄR JÄTTE TAGGAD.

ÅÅ HEEJ,

 

Blir inga bilder i det här inlägget, eftersom jag inte hunnit lägga in dem på datorn, så kommer inte ens kunna vara i närheten av att kunna beskriva hur bra vi har haft det.Men tar allt från början och försöker få med så mycket jag kan:

 

Efter att i princip ha försökt packa klart allting drog jag på torsdagskvällen på sista träningen innan vår resa. På vägen hem mötte jag upp Anthon som så snällt hjälpte mig att få ned den sista packningen för att sedan sova kvar till fredagen. Upp tidigt, säga hejdå en sista gång, och sedan ta taxin till Arlanda.

 

Flygresan gick väldigt smidigt, trots förseningar och en lång väntan i London. Sov i princip hela tiden på planen.

 

På Fredagskvällen, Kanadensisk tid (mitt i natten vår tid) landade vi i Vancouver, hämtade hyrbilen och åkte 1,5timme till Whistler. Bums i säng för att sova ännu mer och vara ute tidigt i backen på lördagen.

 

Det hade snöat under natten och var soligt den första dagen. Snacka om lyckorus när man äntligen fick åka snowboard igen, i sådana grymma backar, I KANADA!

 

På tisdagen var det dags för Heliiskiing, men vi var oroliga för att helikoptrarna inte skulle kunna gå. Det hade varit/var molningt, blåsigt och snöigt väder vilket gör att helikoptrarna har svårt att landa uppe på bergen. På måndagen var det en grupp som hade suttit fast på berget i 4 timmar då de inte kunde åka ner pga. dåligt väder och helikoptrarna kunde inte plocka upp dom. Det visade sig att vi hamnade i den gruppen (tyskarna och guiden gjorde ett nytt försök den dagen) och vi fick se bilder när dom hade byggt snögropar/hyddor för kylan.
Vi hade i alla fall tur med vädret, kunde åka alla våra åk utan större väderproblem. OCH DET VAR SÅ COOLT! Det var rent puder överallt. Jag var så lycklig. Det bästa jag gjort i hela mitt liv.

 

Resten av dagarna kom det in "Pinapple Express", det är ett snöoväder från Hawaii som först brukar komma på slutet av säsongen. Det innebar snöstorm varje dag när vi var ute och åkte. Jobbiga förutsättningar och många backar och liftar högst upp var stängda, men fortfarande så grymt!

 

Dessutom blev det två dagar i Vancouver. Vi shoppade. Strosade runt. Fikade. Gick på NHL, Vancouver Canucks mot LA Kings i Rogers Arena. Det var sådan annan kultur jämfört med svensk hockey. Det var en ren publikfest. I Sverige står lagens klackar för sång och ståhej, där ställde sig folk upp och dansade när musiken kom igång, gjorde allt för att vara med i kamera och skrek åt minsta lilla grej som hände på banan. Det var galet.

 

Söndagen, samma dag som vi skulle ta planet hem, gjorde vi det galnaste på veckan då vi åkte tillbaka till whistler ÄNNU en gång och köpte ett endagarspass. Det var strålande sol och all snö från Pinapple Express hade lagt sig, på vissa ställen, till 1 meter lössnö att plöja igenom. På eftermiddagen fick vi skynda tillbaka till Vancouver ännu en gång och ta planet hem till Sverige. Trist, och därför tänker jag sluta min lilla resedagbok här hehe.

 

Nu har en vecka, en helg och två till dagar passerat av skolan. Har inte varit på Thoren sen i januari med all praktik. Det är galet mycket att göra, och man märker att skolan ännu en gång skitit i att planera hur vi elever har det, eftersom extremt mycket lagts utanför skoltid för att vi ens ska hinna med våra kurser. Dessutom har jag fått feber och är hemma idag. Pricken över i:et liksom.

 

PUSS